"I det nye landet"

Tidlig i oktober slapp en av Popklikks favorittsvensker, Emil Jensen, sitt nye album  ”I det nye landet”. Et album vi anbefaler med gullskrift for folk som er dritlei av å høre på  ”blablabla”. Ønsker du deg knallbra tekster og fine melodilinjer er Emil din mann. Popklikk har intervjuet vår mann fra Skåne.  

 – Hvordan vil du sammenligne ”I det nye landet” med dine tidligere album?

 – Det känns som både min mest personliga och mest politiska skiva på samma gång. När vi började spela in ville Tobias Fröberg som producerade skivan att jag skulle spela i stort sett alla instrument själv, utom trummor. På det sättet blev det ännu mer av mitt personliga tonspråk på alla plan. Hälften av texterna är ett utåtblickande «I det nya landet» – som kan vara Sverige, Norge, världen just nu, texter om flykt, asyl, mänskliga rättigheter, jämställdhet och hållbarhet – den andra hälften är mer ett inåtblickande, i det nya land jag själv befinner mig i just nu efter ett stort uppbrott, texter om saknad och sorg. Den röda tråden i allt jag gjort har alltid varit att inte ducka för allvarliga ämnen, men hela tiden försöka hitta en gnutta hopp, ljus och komik i det. Det gäller även för denna skiva!

 – Tidigare har mina låttexter mest varit små berättelser, som små filmmanus eller mini-romaner, och så har jag lagt allt det andra, det mer samhälleliga, i mina mellansnack. Men på denna skivan kunde jag inte vänta tills turnén – att göra en skiva idag som inte är politisk skulle vara som att spela in en skiva på trettiotalet utan att vara politisk!

 – Plukk ut to låter fra skiva du er spesielt fornøyd med og begrunn svaret.

 – ”Radioaktivitet”. Eftersom jag spelade nästan alla instrument själv, så tyckte jag att det var roligt att ha med lite andra röster på skivan. På denna låten är det Klara Söderberg från First Aid Kit och det är första gången hon sjunger på svenska. Vi spelade in låten i två versioner och när vi skulle sätta ihop albumet kändes det plötsligt självklart att ha med båda versionerna. 

Emil Jensen

– ”Till och med dom”. Här är det i stort sett bara ett par toner på piano som för låten framåt. Vissa låtar tar två år att skriva klart, denna tror jag blev skriven i realtid. Om låten är 4.28 så tog det 4.28 att skriva den. 

 – Du lager veldig gode tekster; hvordan vil du selv beskrive dem?

– Tack så mycket, det värmer att höra! Många av mina texter är små historier, ofta med det autentiska självupplevda som utgångspunkt – men ibland dyker jag själv upp som han eller hon i låten och någon annan är jag-personen. Och ibland är det en fiktiv historia jag berättar. Det fina är att man kan blanda fritt. Det jag älskar med låttexter är att på tre minuter kan man i stort sett antyda en hel roman eller film.

– Men min utgångspunkt i allt skrivande är alltid det som känns angeläget för min egen del – oavsett om det är något väldigt privat eller globalt, så är det alltid det angelägna som måste ut. Och ibland är det som sagt en fiktiv historia som kan kännas väldigt angelägen att berätta. 

 – Fortell litt om låta ”Fått nåt i ögat”.

– Det är typiskt en sån text som jag brukar göra mellansnack och inte låtar av – men nu blev det som ett vers-snack i en låt. Jag kände att efter sju år med denna reinfeldt-regimen och allt de har ställt till med och med Sverigedemokraterna som ett slags rasistiskt stödparti, så var det dags att göra en sån här låt. Det kändes så otroligt angeläget. Och det kändes otroligt bra att ha Edda Magnason (Monica Z) och Johan T Karlsson (Familjen) med på sång i refrängerna. Vi tre har jobbat ihop extremt mycket genom alla år, så det var dags att göra ett samarbete fullt ut.

– Når og hvordan dukker låtene opp i hodet ditt?

 – Jag vet egentligen aldrig hur det går till. Kanske är det en styrka också – så kan jag aldrig gå till samma källa, måste hela tiden hitta nya «platser», så blir det aldrig slentrian. Men ofta brukar jag springa en mil eller två och liksom tömma huvudet. Men ibland  

– Hvilken av låtene på plata vanskeligst å ferdigstille og hvorfor ble det sånn?

– Den allra sista låten «Vi» började jag skriva för 17 år sen! Men jag fattade inte riktigt då vad den handlade om. När jag märkte vad denna skivan handlade om, så förstod jag plötsligt vad den låten ville säga. Men å andra sidan kanske inte det betyder att just den var svårast att göra. Men den tog helt klart längst tid!  

– Hva slags musikk hørte du på i ungdomstiden?

 – Jag lyssnade mycket på Cure, Clash, Sundays, när jag var 14, det där viktiga året när man verkligen suger i sig allt man hör! 

 – I hvilket tiår ble det laget best musikk?

 – Jag försöker att inte vara alltför nostalgisk, så jag hoppas att det är 2010-talet! För min egen del är det helt klart så! Fan vad bra musik jag ska göra detta decennium!

 – Hvem er tidenes tøffeste vokalist?

 – Betyder töffeste tuffaste? Jag vete tusan i såfall! Men jag älskar så många röster, Björk, Joanna Newsome, Harriet Wheeler…

 – Velg ut tre album som har betydd mye for deg.

  – Joanna Newsomes “YS”, Björks “Post” och 22 Pistepirkkos “Rally of Love”.  

 –  Velg mellom følgende artister:

 – Olle Ljungström eller ABBA?

 – Olle Ljungström. Jag hade knappt hört honom när jag fick frågan om att göra en av hans låtar som en duett med Ane Brun, då lyssnade jag in mig och det var många fina låtar. När Ane sjöng på lite norsk-svenska och jag på min skånska smälte det hela ihop till nån slags Bergen-sound i rösterna! 

 – Bruce Springsteen eller U2?

 – U2. Bono skrev manus och musik tillsammans med Daniel Lanois till filmen «Million dollar hotel», en del fantastiska låtar där. Jag lyssnade mycket på U2s tidigare album när jag var liten.

 – The Clash eller The Ramones?

 – The Clash har jag alltid återkommit till genom alla år. Självklart att bästa punkbandet i världen egentligen spelade allt utom punk! Så är det alltid – de bästa inom en genre är aldrig inom en genre! När jag var liten gick jag med The Clash på högsta volym i min Ghettoblaster på axeln, ut genom rapsfälten utanför byn jag bodde i. Det var väl egentligen bara olika djur som såg hur tuff jag var!

 – Johnny Cash eller Elvis?

 – Johnny Cash helt klart. Jag har lyssnat mycket på honom och självklart inte minst de där fantastiska coverskivorna han gjorde i slutet. Det är precis som med Joanna Newsome som jag nämnde innan – den stora konsten att göra låtar med så få instrument och få det att låta så komplett och stort med bara harpa eller gitarr.  

 – Prince eller Radiohead?

 – Får några år sen skulle jag säkert sagt Radiohead men just nu känns Prince roligare!