2849DAC0-9CF4-44E1-96BD-F6B4B6BF6C8BI fjor ga Stefan Sundstrøm ut et av året aller beste album, «Domedagspredikan». Et album som fikk Popklikk til å konkludere med at Sundström fremdeles er en av Nordens desidert viktigste artister.

«Domedagspredikan» er nemlig et aldeles praktfullt album bestående av gripende sanger der svensk visestradisjon, rock og jazz kombineres med tidvis sakral poesi der det vakre og det urovekkende krysser hverandres spor. Om Popklikk har snakket med Sundstrøm? Selvfølgelig har vi det!

– Hvordan vil du beskrive musikken på «Domedagspredikan» sammenlignet med dine tidligere utgivelser?

– Den är nog lite mer genomtänkt, jag tänkte länge innan jag satte igång. Den är den mest genomtänkta platta jag gjort när jag tänker efter. Jag lät låtarna komma av sej själv under ett par tre års tid, och så tog jag dom som jag tyckte hade nåt att säja och la resten i en mapp som jag aldrig har öppnat sen dess.

– Sen tänkte jag igenom vilka jag ville göra den med. Och att det inte skulle vara så många. Att det skulle va folk jag verkligen går bra ihop med. Och inte så mycket pålägg. Och inget kontrakt att uppfylla innan skivan var inspelad, så man slapp att det dök upp ett propagandaministerium i studion som vill att man ska bestämma singel innan man ens hunnit lyssna på låtarna. Att man slapp stressen att känna sej som en del av musikindustrin när man spelade in.

– Fortell litt om prosessen og innspillingen av plata, og hvordan musikerne som deltok har satt sitt preg på musikken.

– Ja, det var ju bara fyra personer, som jag gillar och litar på. Jag gav inte så mycket instruktioner om hur dom skulle spela, utan jag valde dom för att jag vet att dom spelar på det sätt jag vill. Jag tjatade lite om Stones och att man måste ha hål i musiken och sånt, men det har dom ju hört mej säja förut. Ola Nyström har jag spelat tillsammans med sen 1985. Nikke Ström har jag länge velat göra en platta med, han har så skönt groove i sitt baslir. Martin Emtenäs är ju naturjournalist egentligen, biolog och jävligt kunnig miljökille. När jag upptäckte att han var en jävel på trummor så var det självklart att han skulle va med. Jag vill jobba med polare. Och Martin Hederos- what can I say, han är ju den Nordiska Skogsjazzens Kung!! 

– Plukk ut én låt fra plata som er spesielt fornøyd med.

– Det måste vara «Morsan är ett Hav». För att det handlar om min morsa och för att jag fick till precis den känsla jag ville. Jag ser bilder från norska havet när jag hör den, sommarbilder. Morsan åkte buss upp till Nordkap 1954, hon brukar berätta om det. Och jag har själv åkt omkring däruppe och har hennes historia som ett slags raster att lägga över fjordarna.

– Hvilken av låtene var det vanskeligst å få på plass, og hvorfor ble det sånn?

– «Havets Kvarnar» var svår, för det finns en inspelning på den med Likholmen, jag och Erling Kamskjell skrev den för Varangerfestivalen, vi skulle göra en specialspelning där 2018 med nyskrivet material. Det blev jävligt bra, med en 40-manna-kör från Vadsø och Murmansk, väldigt mäktigt. Det var svårt att göra nåt annat av låten, en annan version. Men jag tycker vi lyckades. Och så är videon av Martin Losvik väldigt bra. Nordnorsk.

– Hvordan jobber du fram låtene og når og hvordan dukker de opp?

– Jag gillar att låta låtarna poppa upp i huvet under lång tid, när jag egentligen gör andra saker som att hugga ved eller fiska. Sen samlar jag ihop alla snuttar, och ofta har jag på nåt sätt låtarna klara i bakhuvudet, på en vecka får jag ihop det. Men då är det låtskisser jag hag haft på mobilen i flera år. Det sämsta man kan göra om man vill skriva låtar är att man tänker för mycket hur dom ska va innan man skriver dom. Dom bästa låtarna dyker bara upp.

– Er noen spesielle ting eller hendelser som har vært inspirasjonskilder for musikken på plata?

– Ja, framförallt är det ju insikten att det håller på att gå åt helvete med civilisationen som vi känner den. Och att man blir äldre, folk dör… Och att naturen börjar bli det viktigaste för mej, att jag gillar att var i skogen och vid havet. Och att odla.

– Handler noen av låtene på plata om forholdet mellom for eksempel religion, makt eller miljøvern? 

– Jo. Inte så mycket religion kanske, inte på det vanliga sättet. Det är mest att jag gillar att sno saker ur Bibeln. Men om makt, absolut. För mycket makt och pengar samlade på ett ställe är det största hotet mot människans överlevnad.

 – Plukk ut ett album du har hørt veldig mye på det siste året.

– Enligt Spotify är det «Thanks For the Dance» med Cohen, men egntligen är det nog bara en låt där; «Happens to the Heart». Känner mej liksom i samma mood som den. Plattan innan, «You Want It Darker» är ett mästerverk. Så jävla bra. Minns när den kom, minns när han dog. Jag var i Berlin med Darya och Månskensorkestern, dom satt i ett hotellrum och spelade «Dance Me To The End of Love», jag filmade: https://www.facebook.com/watch/?v=1496400950376756

– Hvor mye har Thåströms musikk betydd for deg?

– Väldigt mycket. Jag såg Ebba Grön på sommaren 1978 och blev helt knockad. Det var ju inte bara Thåström, det var Fjodor ochså som var som en jävla atombomb. Men Thåström har liksom alltid varit ballast i klassen. Hade lite svårt för Imperiet, men älskar hans industrirock. Och hans softare grejor. Han är så jävla i sej själv, han kan sjunga banala grejor så att det känns ända in i benmärgen. Han har så jävla nära till sin känsla. Utan att vara pretentiös. Vet ingen svensk artist jag känner mer respekt för.

44A5E7CC-5317-47D3-943C-0B27E029F363
– 
Hva slags musikk hørte du på i ungdomstiden?

– Lou Reed, Alice Cooper, Stones. Och sen svenska grejor, Cornelis, Fred Åkerström, Pugh Rogefeldt. En massa progg. Den som var bra. Massa blues och folkmusik. Bob Dylan. 

– Plukk ut tre album du aldri blir lei av.

– «Sticky Fingers». Så jävla energiska gitarrer. «Get Yer Ya Yas Out». Bästa liveskivan. Man blir liksom kåt. «Beggars Banquet». Stones när dom var som farligast. Soundet som är där, på t.ex. «Street Fighting Man» har jag alltid velat uppnå i studion. Utan att lyckas.

– Velg mellom følgende artister:

– David Bowie eller Bob Dylan?

– Måste nog bli Dylan. Han har mer djup och skiter mer i vad folk tycker. Än vad Bowie gjorde. Även om Bowie var grym så känns det som att Dylan har fler bottnar.

– Roxy Music eller Pink Floyd? 

– Oj, Roxy Music minns jag nästan bara för omslagen, Pink Floyd hade nåt som var lite likt Stones i början, en kombination av LSD och aggresivitet som jag gillar. Sen har jag såna där ändlösa hångelminnen från «Wish You Were Here». 

– The Clash eller Johnny Cash?

– Cash räcker nog längre, mer slitstark liksom, men Clash gjorde ett par odödliga låtar. 

– Nick Cave eller Elvis Costello?

– Nick Cave har jag faktiskt aldrig gått loss på, inte Costello heller. Jag gillar hans countryskiva «Almost Blue», så det får väl bli han.

– The Rolling Stones eller Bruce Springsteen?

– Sorry Bruce. Samtidigt; vilken bra person han verkar va Springsteen. Mycket bättre än nån i Stones faktiskt. Men det hjälper inte. Stones e best, fuck the rest.

– Leonard Cohen eller Joni Mitchell?

– Oj, sorry Joni.

  Neil Young eller Sex Pistols?

– I längden Neil Young. Varför måste man välja? Pistols var jävligt….bra vete fan, men det var starkt. Längre än så kan man inte ta rocknroll, sen imploderar den bara. Som den gjort. Neil Young är en sån där som håller längre.