Plateanmeldelse: Joakim Berg – «Framtiden som aldrig blev av» (album 2026)

Joakim Berg vil for alltid assosieres med bandet Kent, hvor han var frontmann og låtskriver i nærmere tre tiår. I de senere år har han fungert som produsent og businessmann, og sakte, men sikkert, har han fått liv i solokarrieren. Den litt overproduserte solodebuten «Jag fortsetter glömma» kom i 2022, og nå på fredag kom den egenproduserte oppfølgeren, «Framtiden som aldrig blev av» ut.

Personlig synes jeg at den nye plata er lettere å like enn den første. Vi snakker ikke samme nivå som i velmaktsdagene med gamlebandet, men du verden. Sett gjerne på plata fra låt nummer to, «Land», og spill derfra.

Berg er en mester på å få det svenske språket til å flyte med melodilinjene. Tekstmessig er han eldre, tilbakeskuende og mer reflektert enn tidligere. At Berg er en mann med en sosial samvittighet, som gjerne kommenterer både innenrikspolitiske utfordringer i Sverige og den geopolitiske situasjonen, kommer for eksempel fint fram i alt fra åpningslåten «Ultraviolett» til den solide «Den sjunde vågen». I den enda sterkere «Över» sukker han nærmest resignert:

«Mitt minne är som ett rivningshus i Klarakvarteren / Snart finns det ingen kvar som levde när de rev det / Ingen kommer ihåg dem jag anklagat och trakasserat / Jag valde alltid den enklaste vägen ur problemen /Vissa dagar går det bra / Det är på nätterna det blöder / Det jag mest av allt vill ha är kanske allt det jag förstörde / Det blir aldrig samma sak / Hur jag än försöker / Det jag mest av allt vill ha är inte det jag behöver / Vänster blir höger / Norr blir söder / Det som brann bara glöder / Högre, högre blir lägre / För oss är det över»

I «När världen var grön» slipper Berg seg løs og synger på en måte som minner litt om Håkan Hellström. Ellers er plata selvfølgelig velprodusert til fingerspissene, om enn kanskje fortsatt med et lydbilde som er litt for mye produsert og komprimert etter min smak, men for all del, det er mange fine popdetaljer å finne her, ikke minst i gitarspillet som Berg selv står for. Verst er kanskje synth-effekten som er lagt på bakgrunnsvokalen på flere av låtene.

Når albumet runder av med den finfine «Fåglarna», sitter vi igjen med et inntrykk av at Joakim Berg har noe på hjertet denne gangen og at han evner å uttrykke det. 

Foto: Martin Sköld (Promo/Joakim Bergs hjemmeside)